alexandrahjalmarsson.blogg.se

2 förlossningar 1 levande barn. 

 

 

Ja förlossningen men Angelina var allt annat än vad jag kunde ha föreställt mig. Den var inte vad jag var beredd på och den har satt sina psykiska smärtor och har ändrat min syn på att vänta barn och förlossning totalt.

Förlossningen med Angelina:

När jag väntade Angelina var jag inte orolig och rädd inför vad komma skall – Förlossningen. Nej tvärt om jag var så nyfiken och spänd på att äntligen få gå igenom alla de steg en förlossning innebär. Det kanske låter konstigt att man med spänning såg framemot smärtan, men kom då ihåg att jag hade väntat 8år på att själv få gå igenom en förlossning. Men allt skulle inte bli som jag hade föreställt mig. 

Att vattnet skulle gå vecka 40 eller senare, att ringa till förlossningen och få höra av personalen att avvakta tills värkarna blivit starkare och mer regelbundna. Att tillsammans med mats få andas igenom smärtsamma värkar/sammandragningar! Ja allt detta som jag hade sett framemot blev helt tvärt om, min värsta mardröm hade inte inträffat än.

Jag var i vecka 22 och hade inte gått upp speciellt mycket i vikt då jag under hela graviditeten spydde extremt mycket och mest hade legat i sängen med en hink bredvid sängkanten. Vi hade lovat min farmor och farfar att hjälpa dom med att tapetsera om i deras hus och allt gick så bra och flöt på. På söndagen samma vecka hade vi bara ena rummet kvar och jag kände mig inte alls på topp! Jag hade ont i magen. Nu tänker säkert ni jaha! varför gjorde du inget åt det då? Nej för jag hade redan sen i vecka 11 börjat lida av allvarlig förstoppning, som man så ofta får i en graviditet. Jag ringde även till barnmorskemottagningen en gång för att rådfråga några veckor tidigare, men hon sa det så även jag trodde, att det bara var magen.  Jag fortsatte tapetsera tillsammans med Mats och jag fick bara ondare och ondare under tiden! jag försökte med allt, en varm vete kudde på magen, att gå på toa tror till och med att jag frågade farmor och jag fick låna duschen för jag var helt svettig på grund av all värk, efter duschen gick jag på toa och då fick jag som en stor snorlobba på pappret men reagerade inte på det, (slemproppen) tänkte att det kanske bara var en ordentlig flytning vilket man kan ha under en graviditet. Till sist sa mats att jag skulle lägga mig ner och vila, jag kanske hade överansträngt mig! Sagt och gjort, ja la mig ner i farmor och farfars säng och försökte sova en stund men det gick inte. När det hade gått några timmar kom farmor in och sa att de skulle åka och handla, eftersom de saknades något till tapetseringen! Minns inte vad det var. De sa då att de tänkte handla mat och frågade vad jag var sugen på. Jag sa att det kvittade för var inte speciellt hungrig, jag hade bara så ont. När farmor kom hem sen så ringde hon sin bästa kompis som är barnmorska, så hon kom över till farmor för att undersöka mig.

Hon klämde enbart på magen och frågade en del frågor, alltså ingen vaginal undersökning. Efter jag berättat vart de gjorde ont och känt och klämt och vi diskuterade fram och tillbaka trodde hon också att det berodde på tarmarna med tanke på vart smärtan hade satt sig, men rekommenderade mig att om smärtan inte gav med sig eller blev värre skulle jag ringa till akuten och be dom kolla. Mats tapetserade klart det sista själv och vi satte oss sedan i bilen och åkte hem, när vi kom hem till vår dåvarande lägenhet i stan så frågade jag mats om han kunde fylla upp ett bad. Han fyllde upp badet och jag frågade om vi skulle krypa ner där tillsammans, så det gjorde vi! Men jag kunde tyvärr inte sitta speciellt länge utan kände bara att nej jag måste försöka bajsa så smärtan försvinner. Då händer något jag inte hade räknat med, jag fick blod på pappret efter jag hade kissat, jag sa åt mats att ringa 1177 för jag borde inte blöda inte ens så lite. Efter mycket tjafs om vilka som skulle ta emot mig fick jag åka in till förlossningen men jag vart tvungen att gå igenom akuten för jag var inte tillräckligt långt gången för att gå direkt via förlossningen i vår kommun. Nervös som sjutton satt jag i vänt rummet i en hel halvtimme innan personalen på akuten öppnade dörren eftersom den ena tjejen var iväg så fick den andra inte släppa igenom mig själv (helt sjukt) dom skulle bara öppna en dörr.

När jag till sist kom upp på förlossningen och fick komma till ett undersökningsrum för att de skulle kolla vad som hände. Sköterskan var fortfarande väldigt lugn och trodde säkert att jag var en av de som bara överdrev små saker. Efter en stund kom läkaren in och började med en vaginal undersökning med ultraljud. Efter en stund sa han

 - jag har både bra och dåliga nyheter vilken vill du höra först!? 

-Jag sa berätta de bra! Han talade då om att vårt barn mådde bra och var så stort han/hon borde vara, men att jag blöder berodde på att jag var 3 cm öppen och hela tappen var utplånad och jag hade full starka värkar!!! VÄNTA VA! Var det ända som jag kunde tänka i några sekunder. Jag började hysteriskt att gråta eftersom jag förstod hur illa det här var, Jag kände redan då att NEJ nu går allt åt pipsvängen igen. Han berättade då att jag nu skulle bli inlagd och jag skulle få en hel drös med mediciner för att göra allt för att stoppa upp den här förlossningen! så att vi skulle få föda ut barnet när det var redo. Sköterskan försökte trösta mig medans doktorn gick iväg för att ringa gyn avdelningen och tala om att jag skulle bli inlagd och vad som skulle hända nu, Sköterskan sa att hon skulle lämna rummet ett tag för att hämta två sprutor som jag skulle få i benen, dessa sprutor skulle stoppa upp värkarna och de skulle jag få var tredje timma. Medans hon var ute slet jag tag i mats och sa du åker för ... inte hem, du stannar med mig så länge som det behövs fattar du! Åker du hem behöver du aldrig mer visa dig (haha var såå rädd) Jag vart satt i en rullstol för nu var restriktionerna enbart gå upp vid extrem kissnödighet annars sängläge tills doktorn säger annat.

Väl uppe på avdelningen skedde allt väldigt fort och det kändes som att jag levde i en dimma! Jag fick som tur var behålla mina egna kläder på och mats fick som tur var stanna även om det egentligen var en kvinno avdelning där män inte var tillåtna att stanna. Jag fick en hel drös med slangar kopplade på mig då jag tydligen var allvarligt sjuk med en väldigt stor infektion i kroppen.

Hallå kände mig som ett experiment med alla dessa slangar!

Jag låg i sängen och kollade ut över stan genom fönstret som låg i mörker eftersom klockan var 23.00 någonting och det var november, medans Mats snarkade VÄLDIGT högt i sängen bredvid. Helt plötsligt hör jag bara et poppande ljud och allt blir dyngsurt, jag väckte mats och sa snälla älskling vakna jag tror jag kissat på mig! Han sa bara trött men ring på sköterskorna då? Eh a just ja.. jag ringde och in kom en gullig liten dam som frågade vad jag ville ha hjälp med, jag sa förnärmat jag tror jag läcker !? Hon började kolla, hon började kolla dropet! Jag sa till henne - Nej inte där! Och pekade ner på mitt underliv. Hon sa då - Det är ditt vatten som gått!

Va!! NEEJ men vadå? Vattnet ska ju inte gå än det är alldeles för tidigt för det och började gråta.

Hon hjälpte mig sedan in på toa för att skölja av mig allt vatten och gav mig sedan rena sjukhus kläder! för nu fick jag inte längre ha mina egna.  Hon berättade även att dom skulle ringa till jourläkaren så ha kunde undersöka hur det var med barnet. Läkaren kom undersökte mig och sa att barnet fortfarande mådde bra i magen men att foster vattnet var väldigt lite och att det nu var väldigt kritiskt.

Varje dag nu så undersöktes jag med ultraljud för att se hur bebisen mådde inne i magen och som tur var, så kämpade lillen på och verkade må bra. Den 18 nov klockan 07,00 på morgonen väckte mats mig och sa att hans chef hade ringt och frågar om han enbart snabbt kunde ta emot en lastbil på deras arbetsplats och jag sa att det var lugnt och att ha kunde åka eftersom det inte hade hänt något på alla de tidigare dagarna. Snart efter att mats åkt behövde jag gå på toa, så jag tog mig upp ur sängen med alla slangar och gick mot det lilla rummet,  i samma rum som var ett förråd med handskar mm, där hade de ställt en rullstol med potta under för jag fick inte använda den vanliga toan för de ville ha koll. Jag upptäckte då något som chockade mig totalt och som tyvärr satt sina spår än idag.

Det var något som hängde ut ur mig! där nere!! Det var både kallt och slemmigt och jag fick panik!! Vad f’n är det som hänger ut ur mig! Är det en fot, en hand eller vadå??

Snabbt tillbaka tills sängen och ringde på larm klockan, snart kom det en underbar tjej, det var hon som var doktorn under den tiden jag låg inne. Hon undersökte mig vaginalt och sa snart med en nedstämd röst,

- Alexandra jag vet vad som hänger ut ur dig, och jag förstår din reaktion. Det är ditt barns navelsträng som har kommit ut! Detta beror på att ditt vatten gick för några dagar sen och då har det uppkommit ett hål i fosterhinnan som ditt barn och navelsträng ligger i, och det är därför den nu kan ”ramla ut”

De orden ekar i min kropp än idag och jag tror att det var då jag förstod att jag inte längre skulle lämna sjukhuset med ett levande barn i min famn. Hon berättade att det inte längre fanns något de kunde göra, och att jag nu skulle få mediciner som stället för att försöka motverka de värkar min kropp hade, skulle jag istället få medicin för att öka värkarna eftersom jag nu skulle få föda ut mitt döda barn. Vid det här laget viste vi redan att det var en tjej som låg i min mage och läkarna berättade också att hon skulle dö antingen i magen eller utanför, eftersom navelsträngen var ute. Varför det är så beror på att navelsträngens flöde tillslöts när den kom ut ur min kropp. Läkarna gav mig en medicin som lät min kropp att slappna av och sa att jag skulle få värkstimulerande medicin den 19e november för att sätta igång förlossningen, all medicin kopplades bort men antibiotikan fick jag ha kvar eftersom jag fortfarande var sjuk.

Men redan lite senare på kvällen började jag få betydligt mycket ondare, inte så farligt att jag inte kunde hantera det men det var absolut påtagligt. En annan sköterska som jobbade den dagen satt snällt med mig inne på vårt rum med en värme kudde på min svank då jag hade ont där, jag grät tyst i min kudde som jag hade begravt mitt ansikte i! och hon försökte allt hon hade för att få mig att slappna av och må så bra jag kunde under de förutsättningar vi hade. Efter en stund sa hon att jag borde undersökas igen! Så hon gick för att prata med läkaren. Efter en stund kom hon in med läkaren som sa att jag skulle få gå till rummet mitt emot och bli undersökt. väl inne i rummet sa hon 

-Alexandra du ska få något mot dina skakningar (jag var i chock, därför skakade min kropp okontrollerat) sedan sa hon du kommer inte födda barn imorgon utan det händer redan ikväll. Din kropp har skött detta så bra naturligt så vi behöver inte sätta igång dig imorgon. Vi pratade en sund och jag sa att jag inte ville att de skulle lämna rummet nu utan vara med tills all är över.

En stund senare låg jag i sängen och grät tyst och sa till mats och sköterskorna att jag nu ville gå på toa (pottan) och kissa, vilket jag naturligtvis fick. De hjälpte mig snällt in och sa att det skulle lämna rummet och ställa sig utanför dörren för att låta mig kissa ifred och jag brydde mig knappt om vad de sa för jag var bara i ett konstigt off läge vid den här tiden. Direkt när jag började kissa kände jag att

NEEJ, jag ska inte kissa ungen kommer nu! MATS!!! Jag tror hon kommer nu snälla hämta personalen….

Mats han precis få in handen mellan dörren och vägen innan den skulle stängas och sa till sköterskorna att barnet kommer nu, hon vill att ni ska komma. Sagt och gjort personalen var snabbt på plats men då hade hon redan landat i pottan med ett duns och ett ljud jag aldrig glömmer. Sköterskorna hjälpte mig att ställa mig upp och klippte sen navelsträngen, jag vandrade tillbaka till sängen kröp upp och grät nu med ett hulkande ljud. De tog med henne ut ur rummet för att göra rent henne lite och linda in henne i en filt innan de kom tillbaka med henne till oss.

Vi höll henne i säkert 1h innan jag kände att jag inte klarade mer och att det kändes som att moder kakan var på väg ut. De tog med henne, gjorde hand och fotavtryck och la henne i en kista. Jag trycke på och snart var moderkakan också ute, den var hel. Från detta är tiden lite luddig och jag minns inte speciellt mycket, jag vet att jag bara låg som paralyserad och grät! Mats har återberättat detta för mig.  Läkaren skickade upp en kurator för akut samtals terapi och det var faktiskt väldigt skönt, och jag fortsatte sedan att gå hos henne en tid efter. 

Efter den här tiden på sjukhuset väntade nästa hinder, och det var alla bebis saker hemma- vagn, kläder och mycket mer. Jag bad mats packa ner allt i lådor och lägga på vinden, för jag orkade inte se det. Men inte nog med det skulle vi nu planera för en begravning av vårt egna barn… hur sjutton tar man sig igenom en sån sak! Ärligt talat jag vet inte. Men vi hade iallafall bestämt att vi skulle göra vad det krävdes för att hålla ihop efter det.  I december samma år höll vi hennes begravning i samma kyrka som vi gifte oss i några år tidigare.

NU började läknings processen! Att kunna hitta en livsgnista och få livet att fungera så normalt det bara går, och den resan är inte över än! för de har bara gått lite över ett år och en sån är stor sak tar tid. Man blir aldrig hel, jag kommer alltid ha en smärta och ett tom rum i mitt hjärta! men jag kan lära mig att leva med det och hitta något som skänker mig glädje och det är vår nya dotter Ida-Li <3

Det här blev ett ganska långt inlägg! Men det är svårt att inte berätta den här historien utan att det blir en lång historia, känns det som. Jag kommer även att skriva om hur det var när jag fick reda på att jag var gravid igen och hur den resan och förlossningen var, eftersom de resorna är helt två olika saker och kändes betydligt mycket mer olika varandra.

Och till alla er mammor där ute som förlorat era barn på likande sett, för det är såå många (ni anar inte) vi är starka tillsammans och vi har så mycket kämpar glöd inom oss som ingen annan ser. VI är dom som ställer oss upp när det absolut jobbigaste händer, vi väljer att kämpa vidare även om v ibland inte ens själva förstår hur.

 

Men puss å kram så syns vi nästa gång <3